Dagen började som alla andra. Efter frukosten gjorde jag och frun oss färdiga medan barnen gick in i vår säng för att mysa en stund under våra täcken och titta på tv. Frun åker till jobbet och jag börjar plocka fram kläder till barnen när jag hör ett högt segervrål från vår sängkammare, det är Samuel som precis fått reda på att han har namnsdag. I ngt som kan liknas med ett glädjerus önskar han sig både tårta och en massa paket. Ruaet plockas dock snabbt bort av en skadeglad storebror som glatt påpekar att vi inte firar namnsdagar. Samuel suckar och återgår till tv tittandet.

Jag lyckas komma hem samtidigt som Samuel hoppar av bussen, som då slipper gå den långa (300 meter) vägen hem. Samuel hoppar in i och börjar genast ställa en massa frågor i ett rasande tempo. När han lugnat sig frågar han om han kan åka bussen hem den 19 mars. Jag svarar svävande att vi får se då, men frågar varför det är så viktigt att åka buss just denna dagen. Då visar det sig att Samuel vill åka hem med Jackie (favorit busschauffören) som brukar gratulera barn som fyller år genom att ge dem tio kronor. Och Samuel tycker ju det vore dumt att gå miste om denna chans att tjäna stora pengar.

Dan

Så nu tar frun över för tredje gången. Första gången vi skrev råkade jag radera allt, när allt var skrivit andra gången råkade Dan radera allt. Han blev duktigt sur.

Min morgon kunde börjat bättre. Jag var så fruktansvärt trött att jag inte ens orkade sminka mig. Det var första gången som jag gick osminkad till jobbet och jag kan säga att det lär dröja innan det händer igen. Mina snälla kollegor frågade om jag verkligen mådde bra......jag såg så trött ut. Mm visst, jag mådde ju prima, syntes inte det. Där ser man vad lite smink kan göra.